Nu har jag varit på min andra läkarkoll efter sista cellgigtsbehandlingen och fick veta att allt är bra, provet på cancermarkörer har gått ner från 7 till 6 och allt under 36 är normalt så det är ju skönt, alla andra prover är helt ok förutom mina njurvärden som ligger lite på gränsen men ändå hittills ok.

Har nu jobbat 25%, två timmar per dag sen 1a februari och det är si och så, ny lokal, nya brukar eller medborgare som det nu heter och en chef som slutar och vet inte när nästa chef kommer och hur den personen är, det här är en stress som jag inte trodde jag skulle behöva känna när jag kände mig frisk nog så jag kunde gå tillbaka o jobba, vet inte riktigt vem jag ska vända mig till just nu om jag har frågor. Det här bidrar till att jag är trött mentalt tyvärr.

Satt på sjukhuset i måndags och funderarde på hur länge jag varit sjukskriven och kom inte på hur många dagar det var på ett år, det tog 20 minuter innan jag kom fram till 365 dagar, det skrämde mig lite

Vissa dagar somnar jag när jag kommer hem för jag är helt slut mentalt när jag kommer hem, vissa dagar är det bättre, men jag siktar på att allt kommer att bli bättre, så länge jag vet att mina prover är bra så kan jag blicka framåt o känna att det BLIR bättre.

Den här tröttheten är inget man kan sova eller vila bort tyvärr utan det är bara att hänga med på resan och tro på att det blir bättre.

Sista helgen den här månaden ska jag till Årsunda och laga mat till Svarthålet mfl och det ser jag fram mot, vi har en egen husvagn där så jag kan vila när jag behöver men jag tror jag kommer o insupa all glädje och skratt som finns där så jag kommer att tanka energi från fredag till söndag morgon där.

Ta hand om varandra och livet för man vet aldrig när det ändras, kram på er alla 

Hej alla, nu har jag börjat jobba igen, är sjukskriven 75% så jag jobbar två timmar om dagen.

Jag höll på att skriva bara två timmar men det är fullt tillräckligt just nu, i slutet av november och början på december i fjol var jag helt inställd på att gå tillbaka på 100% den 15e januari men en och en halv vecka innan jul så åkte min mamma på en mindre hjärtinfarkt och på julafton åkte min dotter in på akuten med ont i magen och då försvann all min kraft, så länge det gäller mig själv kan jag orka men när mina nära och kära blir dåliga så räckte inte orken till, båda mår bra idag som tur är.

Min son Joel som har gått genom det här med cellgiftsbehandling med sin sambo Sandra sa tidigt till mig att jag skulle börja försiktigt och jag är glad att jag lydde hans råd.

Vissa dagar så är jag så trött så jag somnar när jag kommer hem men vissa dagar går bättre.

På måndag ska jag på min nästa koll hos läkare och jag hoppas att det är samma goda besked som sist och på tisdag ska jag på min nästa Avastin behandling.

Sakta men säkert så kommer livet och styrkan tillbaka det är bara det att jag har aldrig haft något större tålamod när jag väntar på något men jag får nog så lov att lära mig det nu.

Kram till den som vill ha en och ta tillvara på varandra det kan ändras när man minsta anar det